" En dag kommer du att vilja flyga och då ska jag öppna dej en dörr och vill du vända åter ska jag stå där med min famn, och trösta dig som förr, när du har ramlat allt för hårt"

Det är så vackert.

"Kommer nånsin jag att klara av att du blir stor? Du ska få se, att allt vad jag har lärt dig bara är en del. Jag är en liten del av allt det stora, en pusselbit i ditt eget liv. Det är svårt att förstå att den dag du saknar mig, så finns jag bara kvar som ett minne i dig."

söndagsångest?

Det jag lyckas allra bäst med är det som besvärar människor runt omkring mig mest. Att bryta ihop. Ofta, allt för ofta, fylls ögonen med H2O och hjärnan blir en play-doo klump. Jag är så jäkla rädd för allt.
Rädd för att bli lämnad, rädd för att vara dum, rädd för att bli trampad på.
Jag vet, man borde liksom gör något annat. Typ göra en inpackning i håret istället för att visa något. Men tänk när eller om man hamnar där. När alla känslor är förlamade. När ansiktet är så stramt att man vare sig kan skratta eller gråta.
Fy fan.


Imorn ska jag vara olydig. Jag ska sätta upp en hylla MOT Cs vilja. Tokigt, eller hur?