(Äntligen) Är vardagen här. Är jag knäpp som inte har något ont av vardagen? Jag trivs hemma bland mina nära och kära, jag har kul. När jag är utomlands, visst jag har skitkul, men samtidigt finns allt det där hemma som jag bara längtar efter. Längtade Lea hem? Har aldrig hört henne säga det iallafall.
Det ända som förstör mina dagar är denna ständiga brist på pengar. Hur jag än gör verkar pengarna bara försvinna. Jag vill kunna åka på spontanresor, äta spontanmiddagar, spontanshoppa, tur att C ska plugga ngt som har med ekonomi att göra, då kanske han kan berätta för mig vad jag gör för fel och kanske sy ihop mina stora hål i fickorna.
Mamma är glad att jag är hemma och mormor bara fnissar. Mina bröder har plötsligt kommit på att det är hur bra som helst med en stor syster som matar dom med goda saker och låter dom rida på min rygg, allt det där som de flesta föräldrar gör alldeles för sällan.
Såg på Uppdrag granskning häromdagen och blev så ledsen. Det handlade om agning tror jag, iallafall pratade dom med en liten kille som blivit slagen av sin pappa och en gång sprungit ut och ringt S.O.S varpå han sprungit hem och svimmat av rädsla. Vem brydde sig om detta? Som jag fattade det: ingen. Ingen förutom pojkens lärare som hittade honom skräckslagen i sitt klassrum och vågade inte gå hem för att han hamnat i bråk tidigare under dagen. När soc fick ärendet satte dom hem en slags övervakare 30 timmar i veckan som naturligtvis inte kunde rapportera om ngt våld. Pappan/sonen fick en annan kontaktperson - en imam i samma moské som pappan brukade gå till vad tror soc? att imamen skulle tjalla på sin vän? Kanske. Kanske trodde de att imamen var en god person som ville hjälpa ett barn, men det gjorde han inte. Istället menade han att pappan var bra mot sina barn och försökte få dom att inse att frihet är inget man borde sträva efter. Då socialen verkade ha samma synsätt hände inget fören pojkens lärare satte igång att ringa olika myndigheter.
Idag har pojken anmält socialen i Borlänge och han och hans syskon bor i fosterfamiljer.
Programmet visade också klipp ur ett debattprogram från 1979 där upprörda gubbar klagade på att man inte längre får slå sina barn.
Jag är inte ens tacksam över att mina föräldrar ALDRIG har höjt en hand åt mig, det är inget att vara tacksam för, det är en rättighet att aldrig behöva bli slagen.
Inom antropologin är det förbjudet att prata om vi och dom. men jag måste få. Varför kan inte vi och dom i andra länder/kulturer lära sig att när man agar/slår sina barn försvinner barndomen och barndomen har man EN gång. ungdom och allt det andra hr man en gång det med men vuxna människor kan ta ansvar för sina egna liv.
Jag ska aldrig vara elak mot mina barn.
Over n Out.
